Del 3: Akuten
Tanken att jag skulle vara kvar på akuten längre än sex timmar var lika absurd som ett dansband utan ett töntigt namn.
Så därför ställde jag bilen på sex-timmarsparkeringen och gick in på akutmottagningen.
Det tog inte längre än två minuter förrän jag var inne i ett undersökningsrum där man klämde och kände och ställde frågor samtidigt som det jag svarade registrerades i deras databaser.
Jag fick även lämna några rör blod för analys.
Efter ca 5 min skickades jag ut i väntrummet igen innan jag skulle bli hämtad.
Jag finner akutmottagningar oerhört intressanta och när jag satt där lyckades jag för några minuter glömma mina smärtor genom att istället fundera på mina medpatienters levnadsöden. Var kommer de ifrån? Vilka sjukdomar har de? Är de nöjda med hur de levt sina liv?
Önskar ibland att jag kunde släppa min kalla fasad och istället öppna upp. Fråga människor saker. Vara den där som merparten tittar snett på eftersom jag inte har någon som helst vett och etikett. Att tillåta mig själv komma nära människor igen.
Efter ca 15 minuter av funderingar kring min omgivning blev mitt namn uppropat och jag fick följa med in i ett undersökningsrum där jag blev ombedd att vänta på läkare. Jag fick alltså fortsätta vänta. Skillnaden var att jag inte längre hade människor omkring mig som kunde distrahera mig från smärtorna...
Ca 20 min låg jag på britsen och svettades innan en läkare kom in. Eller, ja... Han var klädd som en läkare men kändes som ca 14 år med tillhörande moppe-musch. Han hade svårt att hålla ögonkontakt och flackade med blicken samtidigt som han ställde frågor och klämde på magen. Han hittade var det ömmade mest: alldeles under bröstkorgen på höger sida.
Det märktes redan där att han nog hade en aning om vad som orsakade mina smärtor.
Han bad att få återkomma efter han kollat över mina blodprover men förvarnade att det möjligen skulle bli så att de ville behålla mig över natten.
"Behålla mig över natten"? Bull... Jag ska hem och äta! Har ju för fan inte fått i mig en matbit på över ett dygn. Vad vill han? Att jag ska dö av utmärgling?!
"Du blir kvar över natten och det kan bli så att vi är tvungna att operera dig för gallsten och inflammerad gallblåsa".
Jaha... Så ingen mat alltså... Och garanterad P-bot när jag kommer ut igen... Ja ja... Bara att göra som de säger och luta sig tillbaka och "enjoy the ride".
Omedelbart efter beskedet om att jag skulle vara kvar över natten kom en sköterska och satte dropp på mig och rullade mig mot en vårdavdelning där jag hälsades välkommen av personalen och blev inackorderat i ett eget rum som var fantastiskt nytt och fräscht och med egen toa och dusch.
Jag fick ett par alvedon och somnade i princip omedelbart.
