Vinnarskalle
Alla som känner mig eller har kommit i kontakt med mig i något sorts tävlingsmoment, vet att jag är en extremt dålig förlorare och älskar att vinna. Jag låter inte ens mina barn vinna. Om de inte är bättre än mig vill säga :)
Det spelar ingen roll vad det är. Fia med Knuff, Street Fighter på Xbox, bowling, badminton eller Aftonbladets manegerspel. Jag vill vinna! Att få ett kvitto på att man utfört en uppgift bättre än någon annan ger en otrolig energikick!
De sista två åren har jag kunnat räkna mina segrar på en hand. Kanske något parti Fia eller en omgång Dreamteam SHL. Men före det var läget ett helt annat pga att bowling var en stor del av mitt liv.
Jag är (var) en inte helt okänd spelare i bowlingsverige. Speciellt inte i mellansverige då jag ofta åkte runt och spelade tävlingar. Många noterade garanterat det som de flesta kommer ihåg mig för: min enorma övervikt. Men det finns även de som ser (såg) mig som en stor talang med extrem vinnarinstinkt.
Jag tänker inte försöka sälja in bowling som sport på något vis och säga att det är den bästa sporten. Jag vill inte fylla er med klyschor som "allt kan hända i bowling" eller "klotet är runt". Men jag vill försöka återge vad jag känner (kände) när jag spelade en seriematch.
Innan match
Jag har alltid varit extremt nogrann med att förbereda mig mentalt före matcher. Att ett par timmar innan match visualisera olika scenarier och hur jag löser eventuella problem och hinder. Jag börjar även intala mig själv att det är avskum från helvetets djupaste hålor som vi ska möte. Det är onda människor som slår sina barn och förtjänar att förnedras på bowlingbanorna. Det ska tilläggas att vi efter matchens slut, oftast är vänner igen :)
Under match
Under de ca 2h som det tar att spela en bowlingmatch är jag inte fet. Jag är inte en ensam, vilsen medelålders man med komplex för i princip allt som har med honom att göra. Under dessa timmar är jag en härförare. En erövrare som invaderar nya länder och våldtar och plundrar. Jag visar ingen nåd mot mina fiender.
Under match älskar jag att ha publikens blickar på mig. För där är jag inte den jag annars är. De får se en glimt av den person jag var och vill bli igen. Den person som inte skyggar undan för utmaningen utan istället presterar under press.
Efter match
Vid vinst: eufori
Vid förlust: ilska, besvikelse av att inte räcka till.
Jag längtar tillbaka till dessa känslor av glädje och sorg, besvikelse och eufori. Men samtidigt vet jag att det var avsaknaden av dem som gjorde att jag slutade. Jag kan helt enkelt inte börja än. Men kanske snart.
“You cannot find peace by avoiding life.”
- Virginia Woolf
