Del 2: Bit ihop för fan!
Efter en natts smärtor som kan likställas med att föda en flodhäst genom en trädgårdsslang, lyckades jag på något sätt samla ihop mig tillräckligt mycket för att inte sätta på mig byxorna bak-och-fram och bege mig till mitt arbete.
Väl där kunde jag inte göra annat än stirra glansigt på mina dataskärmar och inte uträtta ett jota. Allt jag kunde fokusera på var smärtan.
Jag intalade mig själv att bita ihop och gå och skita ut det onda. No luck....
Efter ett par timmar kröp jag således till korset, tog mitt pick och pack, och begav mig hemåt.
Jag vet inte exakt vad klockan var slagen, men jag skulle gissa på att den var runt 10:00 när jag febrig och frossande kröp ner i min säng efter att tagit beslutet att än en gång försöka sova bort eländet. 18:00 vaknade jag i en pöl med svett och mådde lite bättre.
Min vrånghet hade segrat! Jag var på bättringsvägen och kom endast upp till en 6:a på smärtskalan till skillnad mot en 9:a ca åtta timmar tidigare.
Lätt visslande och småglad skuttade jag ur sängen och funderade på hur jag skulle spendera kvällen. "Mat" var min första tanke. Stekt fläsk med löksås och kokt potatis. Fy för den lede så underbart! Tre skivor in i det förberedande skivandet av fläsket insåg jag att detta inte skulle gå...
Kallsvettningarna kom som på ett löpande band och jag tog en stor tugga i det sura äpplet...
På med kläder och en tripp mot akuten så de fick spränga bort dessa jävla njurstenar, som jag för tillfället var helt övertygad om att jag hade.
Det är inte första gången jag drar ut på att uppsöka läkarvård när jag kanske borde. Genom åren har jag funderat på varför jag väljer att anamma detta destruktiva beteende gång efter annan. Varför inte bara ta en tripp till akuten när man har ont liksom?
Jag tror att anledningen är en kombination av flera:
- Att inte vilja vara till besvär och ta upp en plats för de som är sjuka på riktigt
- Det ögonblick jag resignerar och erkänner att jag inte är frisk, tappar jag kontrollen över min sjukdom.
- Rädsla över vad som är fel. Kan ingen berätta det för mig så är det inget fel.
Det är säkerligen inte sista gången jag gör detta mot mig själv, men jag väljer att anse mig i ett stadie av "medvetenhet". Jag är medveten om att jag har problem men är i nuläget inte kapabel att hantera mer än ett åt gången. Just nu är det mitt viktproblem som är prioriterat.
I nästa del blir det besök på akuten :)
