Till personalen på avd 70A2
Jag vill tillägna ett inlägg till er. Den fantastiska personalen på avdelningen där jag transformerades från ett stenat kolli till en pigg 35-åring med nyfunnen smak på livet.
Jag minns er alla som på något sätt fått min vistelse att bli ett minne för livet. Och då menar jag ur ett medmänskligt perspektiv. Att ni, dag efter dag, lägger ner er själ i ert arbete är beundransvärt. Min redan höga respekt för sjukvårdspersonal har nått oanade höjder i och med ert bemötande.
Jag minns er inte alla vid namn, men jag försäkrar att ni alla påverkat mig enormt och det gör mig varm i hjärtat när jag tänker på er.
Monique fanns i min närhet under hela min vistelse.
Louise som kändes trygg och säker
Julia som verkade målmedveten och ambitiös, samtidigt som hon alltid fokuserade på mig
Hanna med det aldrig avtagande leendet
Lena som har ett lika mjukt yttre som hennes röst är i telefon
Spralliga Alexander som alltid var glad och hade tid att slänga käft några minuter
Caroline med den snygga gaddningen
Malin som lyckades dra två rör blod efter tre dagars maraton av nålande
Ronden av läkare som två gånger om dagen besökte mig med ett leende
Jag tillägnar detta inlägg, inte bara till er jag minns namnet på, utan även alla andra. Kökspersonal, studenter, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och även den vaktmästare som utförde underhållsarbete på våningen.
Ingen av er såg mig som ett freak. Alla behandlade mig som en jämlike och gav mig därmed ett smakprov på hur mitt liv kan bli. Det tackar jag er för.
Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka min eviga tacksamhet och nog betona hur imponerad jag är. Ni förändrar liv varje dag.
Var stolta över det!
Jag hoppas jag får nöjet att träffa er igen.
Stora kramar!
