halvajagskabort.blogg.se

05:15 måndagen den 31 mars startade jag upp BMW:n med pappa som sällskap i passagerarsätet. 

 

Jag sa inte många ord på väg ner. Jag orkade inte konversera. Jag bara körde och fokuserade på den uppgiften.

 

Det brukar vara svårt att få tag i en parkeringsplats under det hus på Akademiska där jag skulle opereras, men i dag log gudarna mot mig. Jag kunde välja och vraka. En 7-dygnsbiljett köptes i receptionen och vi tog hissen upp till 3:e våningen. 

 

Där ligger operationsföreberedande enheten. 70 F2. Vi blev mottagna och invisade till ett patientrum där redan en äldre herre satt och väntade, iklädd kläder man förknippar med patienter: vita stödstrumpor, blåa plastöverdrag på fötterna, vit underrock med snörning baktill och en blå överrock.

Hans vänstra hand var uppsvälld som en ballong och låg mellan blå och lila i färgskalan.

Det kom fram att han krossat armbågen för ca en vecka sedan. 

 

Jag satte mig i en fotöljliknande stol och pappa på en stol bredvid. Efter ett tag kom en sköterska och pappa lämnade mig i sjukvårdens händer. Men först efter jag lämpat över mina mobiler, smycken, min piercing och min plånbok, på honom.

 

Sjuksköterskan började förklara hur detta skulle gå till. Att jag skulle byta kläder, alla privata saker skulle läggas i en sopsäck. Jag skulle även få en droppnål på lämplig plats.

 

Efter ca 15 min satt även jag i dessa sjukhustypiska kläder med sexiga stödstrumpor vars resor helt saknades och kallingar som endast hade resor kvar runt låren. The ass-crack var ett faktum...

 

Efter jag steriliserats och allt förberetts, lämnades jag och mina tankar ensamma. Jag väntade i ca tre timmar innan det var dags att ta promenaden till operationsavdelningen. Under promenaden fick jag inte röra annat än min droppställning. Jag undvek t.o.m ögonkontakt med andra patienter och besökande för att undvika att bryta min sterilisering.

 

När vi kom fram till operationsavdelningen, förberedde sköterskan mig på att det även här kunde bli en del väntan. Då blev jag dock räddad av en kvinna som var ca 50 år gammal och 1,55 m lång. Hon utstrålade ett självförtroende och en pondus som jag fått för mig att kirurger gör.

- Vänta lite, jag tror jag ska ha dig.

Och visst var det så. Hon var en av de otaliga som skulle vara inblandad i den operation som skulle ge mig nya förutsättningar att få kontroll på mitt missbruk.

 

- Kom med mig.

Jag följde efter och vi gick genom några svängdörrar och kom in i ett rum där det hängde plastskydd för hår. Han bad mig skydda mina lockar med en av dessa och vi båda fnissade lite åt det faktum att jag inte hade ett synligt hår på skallen. Nyrakad dagen till ära.

 

Vi gick vidare och kom in i själva operationssalen där det var full aktivitet med en massa människor som sprang runt och tryckte på maskiner och förberedde sig inför vad som komma skulle. Jag fick ta av mig rockarna och lägga mig på en brits mitt i rummet. Armstöd justerade tills jag låg bekvämt.

 

Nu började en kavalkad av presentationer. "Hej jag heter ***** och jag kommer att vara din ****". Så lät det i ca 5 minuter och jag kommer ihåg att jag var överraskad över hur många välutbildade, proffessionella människor det krävs för att hjälpa en kille från Särna som halkat snett i sitt liv.

 

Samtidigt som dessa presentationer fortlöpte, försökte en tjej i 30-årsåldern sätta en droppnål till på ovansidan av min hand. Efter hon testat två gånger, en på vardera hand, konstaterade hon att det var första gången hon inte lyckats på två försök. Sen beslutades att de skulle sätta fler efter jag somnat. Att jag är extremt svårstucken kommer jag att ge fler exempel på senare i historien.

 

Det enda namnet som jag kommer ihåg från operationssalen är narkosläkaren Yannis. Han hade en mjuk röst med en lätt brytning som jag gissar kommer någonstans från mellanöstern. Han talade hela tiden lugnt och förklarade vad som skulle hända. 

Han höll sedan en liten mask ca 3 cm från mitt ansikte och bad mig andas djupt så jag fick i mig syrgasen. Jag tog några djupa andetag och hann tänka att nu händer det. De sista sekunderna vid medvetande. När (om) jag vaknar, kommer jag vara en annan.

 

Yannis sa något om att injecera någon mängd av något till någon och bad mig säga till när det började kännas konstigt. "Till" infann sig efter ca 5 sekunder då lamporna i taket började röra på sig. 

 

Han bad om en annan substans i en annan mängd och lutade sig fram över mig så hans ansikte hamnade uppochner mellan mig och de rörliga taklamporna.

 

- Hej då.