Sjukhusvistelse del 1
Nu har jag landat hemma efter en, minst sagt, händelserik vecka.
Jag känner att jag är redo att berätta vad som egentligen hände från söndag kväll till torsdag eftermiddag.
Söndag
Hela dagen var en enda lång väntan. Väntan på att få injecera den blodförtunnande kanylen på mig själv.
Väntan att få duscha med bakteridödande tvål från topp till tå.
Väntan att få lägga sig.
Väntan på att somna.
Jag försökte hela tiden andas och inte hetsa upp mig. Att jag var nervös är årets underdrift. Jag var orolig!
Hela tiden kom det diverse katastroftankar och penetrerade mitt lugn.
- Bloppropp
- Infektion
- Perforerad pulsåder
- Allergier mot narkos
- En kirurg i psykos pga att hans maka pippar rörmokaren
Dessa farhågor, rädslor och paranoida föreställningar är inget som förknippas med mig i vanliga fall. Men i söndags var de högst närvarande och påtagligt verkliga.
Att jag skulle "hoppa av" var dock aldrig ett alternativ. Istället mässade jag att det enda jag behöver göra, är att överleva till narkosen. Om jag dör efter det var skit samma. Då skulle jag i alla fall inte veta om det.
Så här i efterhand kan jag säga att resan fram till narkosen och den som började på uppvaket med pupiller stora som Merkurius, var helt olika. Den ena gick i psykologins tecken medan den andra istället fokuserade på det fysiska.
Del 2 behandlar avresa från Borlänge fram till narkosläkaren Yannis "hej då".
