Portionsstorlek
Det har nästan gått sex månader sedan jag låg nedsövd och blottad (både fysiskt och psykiskt) på ett operationsbord i Uppsala.
Det känns som det var åratal sedan jag vaknade upp till ljudet av stönande och skrikande medpatienter på uppvaket. Sen Alexander den glade ryckte min kateter som måste varit minst tre meter lång. Sen jag filosoferade ensam i min säng på kvällarna samtidigt som jag funderade över hur de tänkte när de planerade belysningen på monumentet över Sten Sture.
Det är så länge sen så det nästan inte har hänt. Jag måste läsa mina egna inlägg för att kunna erinra mig om hur det var. Hur jag kände. Vad jag tänkte. Hur illa det var.
Nu känner jag mig nästan normal. Jag äter i princip normala portioner. Det tar lite längre tid än de flesta andra, men storleken på portionerna skulle kunna klassas som normala.
Storleken på mina portioner skrämmer mig. Jag är livrädd att helt plötsligt vakna upp om ett par år och väga 200 pannor igen. Jag kämpar med att inte äta för lite p.g.a den rädslan. Att alltid försöka se till det faktum att jag fortfarande tappar vikt i stadig takt. Att det inte är sjukt att äta en normal portion mat. Att jag inte kommer att kunna väga 200 pannor om ett par år bara för att jag äter normala portioner.
Men! (och det är ett stort men). Men! Jag känner att normala portioner i mitt fall kan vara som hasch för en framtida kokainsnortare. En inkörsport till tyngre droger! Jag har en missbrukarpersonlighet. Inget snack om det. Jag hade lika gärna kunnat skjutit heroin eller klunkat i mig ett helrör per dag. Nu råkade det bli mat som blev mitt missbruk och jag har fått fysisk hjälp att ta tag i det. Men hjärnspökena är, och kommer troligen alltid att vara, ytterst närvarande. Mindre bra dagar gör de sig påminda i allra högsta grad. Och vad tänker jag på när hjärnspökena gör sig påminda? Mat....
Detta är en balansgång för mig och jag måste hitta balans mellan hjärnspöken, behov och konsekvenser. Den fysiska tortyr jag utsatte mig för, genom att äta upp mig till 205 kg, har satt sina spår i mitt psyke.
Kanske läge att kontakta Skönviks psykolog.
